I veckan som gick handlade det mesta för min del om arbetsgivarfrågor. Först var det SUHF:s arbetsgivardagar, sedan Arbetsgivarverkets årsmöte.
Vi lever i en tid med mycket fokus på karriärfrågor inom akademin, såväl i början som i slutet av en universitetsanställds arbetsliv. Det handlar både om doktoranders villkor, en karriär efter disputationen och om möjligheterna vid slutet av en karriär som professor.
Ny lagstiftning som vi måste tillämpa från 1 april 2018 kan bli början till en fast anställning på universitet och högskolor. Då införs nämligen möjligheten att högst fem år efter doktorsexamen bli anställd som biträdande lektor, och efter fyra till sex år ha rätt att bli prövad för en anställning som lektor. En karriärtjänst som kan leda till en professur. Tanken är att man ska ställa höga krav på rekryteringen, och att såväl pedagogisk som vetenskaplig skicklighet prövas. För GU:s del kommer vi att införa denna tjänstestruktur från 1 april 2018, vilket innebär att anställningsordningen ska revideras.
En annan fråga är hur det ser ut när man är i slutet av sin karriär som professor. Vid SUHF:s arbetsgivardag i Stockholm vittnade några rektorer om de förutsättningar som gäller vid deras respektive lärosäten för professorer som verkar som emeriti eller seniorprofessorer. Det ser alltså olika ut vid olika lärosäten.
Jag tycker det är väsentligt att vi på Göteborgs universitet tar vara på den erfarenhet som våra professorer har även efter 67 års ålder, men det är också viktigt att det finns en tydlighet i hur villkoren ser ut. I dag ser det olika ut inom vårt universitet. Planen är att vi nu ska se över hur vi använder oss av dessa båda kategorier.
Till syvende och sist handlar diskussionen om karriärvägar om att vi som arbetsgivare är så strategiska som möjligt när det gäller att rekrytera och ta hand om de bästa förmågorna genom hela arbetslivet, från början till slut.
Eva Wiberg