Efter en ovanligt lång och oroväckande het sommar är vi många som i dagarna återser varandra på arbetsplatserna. Lite mer utvilade och solkyssta smyger vi igång med en ny termin. Förhoppningsvis har sommaren gett oss alla nya härliga minnen, tillfälle till massor med bad men också tid för eftertanke och reflektion att ta med oss in i hösten. Det känns dock inte som att det startar ”på riktigt” förrän studenterna gör entré om ett par veckor.
I veckan har EuroPride invigts i Göteborg och det märks ute på stan. När jag var ute på lunchen såg jag många glada och förväntansfulla människor. Vårt vanliga WestPride byter i år skepnad och välkomnar det internationella eventet EuroPride som unikt nog delas mellan två städer, Stockholm och Göteborg. Det innebär ett ännu större arrangemang och en tydligare internationell prägel. Vårt universitet är stolt partner till WestPride, sedan 5 år tillbaka. GU passar på att arrangera Forum för normkritisk forskning under torsdagen, som är ett populärvetenskapligt event med många spännande panelsamtal, föreläsningar och utställningar. Läs mer här.
Finalen äger rum på lördag under Pride paraden och då kan du som har möjlighet och vill, student eller anställd på GU, gå gemensamt under universitets banderoll. Känn er varmt välkomna att hänga med! I år har jag själv tyvärr inte möjlighet att delta (av privata skäl.)
För mig är det en självklarhet att vi som universitet står upp för allas lika värde, likabehandling, mångfald och jämställdhet. I våra regler står det att vi ska motverka diskriminering samt främja lika rättigheter och möjligheter för studenter och anställda kopplat till samtliga diskrimineringsgrunder. Att vi som universitet är med är en viktig manifestation gällande alla människors lika värde. Det är själva grunden för ett öppet demokratiskt samhälle. Mångfald i perspektiv, människor och tankar gör vår utbildning och forskning bättre.
Den senaste veckan har det varit mycket med Nobel. Då tänker nog de flesta Stockholm men faktum är att flera Nobelarrangemang har anordnats även här i Göteborg. Det startade med det populärvetenskapliga eventet Nobel Week Dialogue i lördags, och avslutades med en Nobelprisföreläsning med Richard Henderson, en av årets tre kemipristagare, här i Göteborg igår, torsdag. Det var vi och Chalmers som arrangerade föreläsningen. Det har för övrigt blivit en tradition att vi varje år tillsammans bjuder in någon av de aktuella pristagarna till en föreläsning för våra studenter och andra intresserade. Mycket uppskattat har jag förstått!
Nobelveckan startade som sagt med Nobel Week Dialogue, ett jätteevenemang i en fullsatt kongresshall på Svenska Mässan. 1 200 personer, merparten studenter, hade kommit för att höra sju före detta Nobelpristagare men även en hel del andra välrenommerade personer, exempelvis den tidigare CIA-chefen Michael Hayden och den prisade New York Times-reportern Maggie Haberman, tala om framtidens sanning. Ett angeläget ämne i tider av ifrågasättande av kunskap, falska nyheter och alternativa fakta. Tanken var inte att det skulle handla om USA:s president, men det var uppenbart att flera av dem som medverkade hade svårt att inte nämna vad som just nu händer i USA och hur det påverkar världen.
Det var både intressant och roligt att själv få ta del av de aktiviteter som brukar ingår i Nobelpristagarnas Stockholmsvecka. På lördagskvällen var det stort mingel på Nordiska museet, under söndagen var det först prisceremoni i Stockholms konserthus och därefter Nobelbankett på kvällen, allt detta toppat av en kungamiddag på slottet på måndagskvällen. Lätt utmattad men uppfylld av såväl trevliga minnen och ett antal bra nya kontakter återvände jag till Göteborg och vardagen.
Det är tveklöst så att Nobelpriset och allt det som händer runt detta har stor betydelse för bilden av Sverige i världen. Det ska vi värna och vara stolta över. För oss som lärosäten finns det också en del att fundera över nu när festerna är över och högtidstalen klingat ut. En sådan sak, och det är jag inte den första att uppmärksamma, är frånvaron av kvinnor i Nobelprissammanhang. Jag vet inte exakt hur många kvinnor som förärats Nobelpriset genom åren, men inte är de många.
Vad jag förstått sker det redan nu vissa aktiviteter för att fler kvinnor ska nomineras, bland annat har Nobelkommittéerna sedan något år bjudit in fler kvinnor till att nominera. Ett bra initiativ är också att Nobelstiftelsen i februari nästa år anordnar en konferens där det ska diskuteras vad som kan göras för att på sikt få fler kvinnor som pristagare. Men jag tror att det krävs betydligt mer än att frågan diskuteras på högsta nivå. Här måste det till ett grundläggande förändringsarbete och i det sammanhanget tror och hoppas jag att det jämställdhetsintegreringsarbete som nu pågår inom akademin ska göra skillnad för att fler kvinnor ska kunna kliva fram.
Ja, det är verkligen trist att år efter år i samband med Nobelprisets utdelande behöva bli påmind om hur svårt det är för kvinnor att nå forskarvärldens högsta positioner. Desto trevligare är den ständiga påminnelsen om att grundforskning är viktigt, eller rättare sagt avgörande för att de riktigt stora upptäckterna ska ske. Det är också nyttigt att bli påmind om vikten av långsiktighet, uthållighet men inte minst samarbete. Många av prisen är ju resultatet av individer som under flera decennier arbetat över såväl ämnes- som landsgränser. Det var uppfriskande att höra med vilken ödmjukhet flera av talarna beskrev såväl sina forskningsgenombrott som samarbetet med kollegorna.
Mindre av stuprörstänkande och mer av kvalificerat lagarbete. Det leder kanske inte automatiskt till nya Nobelpris, men det leder helt säkert till fler idéer och högre kvalitet.
Eva Wiberg
Från Nobelprisutdelningen i Stockholms konserthusJag och universitetsstyrelsens ordförande Cecilia Schelin Seidegård på Nobelbanketten
