Högskolepolitik – Rektors blogg

Etikfrågor på agendan

Nu i mars startade SUHF sin arbetsgrupp för etik- och oredlighetsfrågor och god forskningssed, som jag fått uppdraget att leda. Ett uppdrag som känns både roligt och rätt i tiden. Forskningsetik står på agendan inom många nationella och internationella nätverk. Gruppen ska arbeta med forskningsetiska frågor på nationell nivå under 2019 och 2020. Deltagarna i arbetsgruppen representerar olika kompetenser och roller inom olika ämnesområden och från lärosäten av olika storlek och inriktning.

Vid vårt första möte tog vi utgångspunkt i vikten av att vårt fokus inte endast är inställt på oredlighet. Arbetet måste bottna i det ”goda” och fokus på värdegrund, forskningens frihet och att vi förvaltar det ansvar som följer med denna frihet. Med vår autonomi kan vi som lärosäten påverka och styra mycket. Samtidigt ska vi givetvis följa regleringar och skapa möjligheter för en god hantering av avvikelser.

Deltagare i arbetsgruppen lyfte att etikfrågorna är ytterst viktiga för att bevara tilliten till sektorn, vilket i sig är en förutsättning för att bevara autonomin. Det vill säga, lyckas vi inte i arbetet med att främja god forskningssed, så förtjänar vi som lärosäten inte heller autonomi. Vi var överens om att arbetsgruppen kommer lägligt, nu när mycket händer inom området. Bland annat talade vi om att antalet fall av oredlighet har ökat, det ställs nya krav på utbildning i forskningsetik och sist men inte minst, propositionen (2018/19:58) Ny ordning för att främja god sed och hantera oredlighet i forskning. Den kommer givetvis få stor inverkan på vårt arbete.

Jag är försiktigt positiv till den oredlighetsnämnd som föreslås, det återstår så klart att se hur det är tänkt att fungera. Jag hoppas på en enhetligare bedömningar, effektivare hantering och en samlad expertis som kan fungera rådgivande och normerande.

I arbetsgruppen enades vi hur som helst om att starta med en benchmark av lärosätenas handläggningsordningar samt se om vi kan föreslå en nationell etikkod. Detta är endast ett axplock från ett mycket spännande och viktigt arbete.

Jag får all anledning att återkomma i frågan.

Nyfiken på en STRUT?

I veckan presenterade regeringens utredare Pam Fredman, min företrädare som rektor vid GU, betänkandet En långsiktigt samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan, även kallad STRUT, på Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien i Stockholm. Vi var väldigt många som deltog, både rektorskolleger, SULF, SFS, Svenskt Näringsliv, SKL, företag, forskningsfinansiärer, och sist men inte minst vår nya minister för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans (S).

Min reflektion efter seminariet är att det var ett förvånansvärt positivt mottagande av betänkandet. Med tanke på den kontroversiella frågan rörande styrning och resurstilldelning till högre utbildning och forskning, hade jag nog förväntat mig mer kritiska synpunkter, inte minst från aktörer utanför högskolesfären. Men alla tycktes överens om att den gedigna utredningen ger oss en möjlighet att efter många års stiltje faktiskt äntligen försöka få till en förändring av vårt resurstilldelningssystem. Samtidigt som vi får en styrlogik som främjar följande oerhört viktiga ansvarsområden:

akademisk frihet, kvalitet och ansvarstagande
rollsäkert samhällsansvar
strategisk handlingsförmåga

Dessa områden som Pam talade om är grundstenar i all högre forskning och utbildning i Sverige.

Att riksdag och regering fastställer övergripande mål för oss, samtidigt som vi lärosäten får stor frihet är delar som utredningen tar fasta på.

Det ramverk som utredningen baseras på är följande:

Samlad proposition för högre utbildning och forskning varje mandatperiod
Dialogbaserad process – fyraåriga planeringsförutsättningar
Lärosätesspecifika överenskommelser för vissa mål
En analysfunktion vars uppgift är samlade och oberoende analyser och uppföljning av politiken.

Resurstilldelningen är tänkt att främja lärosätenas ansvar och formuleras på följande sätt:

Ett samlat anslag (en verksamhetsgren).
Utbildningsram, med fast bas (50%), rörlig del (50%. Forskningsram (fast bas 100%)
Utbildningsramen är styrd av helårsstudieplatser, Helårsprestationerna tas bort.
Ämnesbaserade ersättningsbelopp tas bort.
Forskningsramen ska omfatta en ökad andel direkta anslag. Basresurserna ska minst uppgå till 12000 per HST, och kopplas till utbildningsutbudet.
Därutöver kan riktade resurser mot utpekade områden ges.

Nya forskningsanslag bör gå till basanslag vid lärosätena. Om inga nya anslag kommer bör en omfördelning ske mellan de medel som går till forskningsråden och myndigheterna till lärosätena.

Pams slutord var följande:

Hoppas att alla kan se att denna utredning är ett ramverk, som ger bättre långsiktighet – för samhällets bästa. Alla detaljer, som behöver beredas vidare, får ske i dialog. Om utredningen sågas så kan vi få vänta i minst tio år innan en ny utredning kommer!

Representanterna för de olika intressesfärerna var som nämnts ovan förvånansvärt positiva, om än med vissa invändningar. Det som förenade oss alla var nog att vi, var och en på sitt sätt, bejakar utredningen i sina ”VAD-beståndsdelar”, att en långsiktighet behövs, att större rådighet över de båda anslagsdelarna utbildning och forskning behövs, en bättre dialog mellan regering och lärosäten, och en bra uppföljningsstruktur. När det gäller ”HUR-beståndsdelarna” får vi resonera alla, utifrån våra egna perspektiv. Det tycker jag låter mycket bra. Vi är en spretig högskolesektor, och den av alla förväntade remissrundan kommer att ge oss möjlighet att utrycka hur vi tycker att utredningen ska omsättas i praktiken. En brasklapp från tidigare statssekreterare kom i form av uppmaning till ministern att starkt förankra hos andra departement, särskilt då det mäktiga finansdepartementet.

Jag funderar också på hur väl förberedda vi lärosäten är på det ansvar och den autonomi (som vi egentligen har redan idag i stor utsträckning) vi kommer att behöva hantera internt. Att förändra en kultur som drivits av prestationshets, ogenomträngliga/slentrianmässiga fördelningsmodeller mellan olika nivåer inom lärosätena, svårigheter att få ekonomin att gå ihop för kurser och program, föreställningen hos en del lärare om att ”köpa sig fri från undervisningsdelen i anställningen”. Forskningsvillkoren som driver forskar/lärare att hela tiden söka externa medel för att dra in till sin lön. Vi klarar en omställning, men det krävs en förändring i syn på utbildning och forskning, och hur samverkansdelen ska tas om hand. Andra länder klarar det. Då måste vi också kunna förändras. Men det kommer att ta tid, kraft och ett starkt mod och uthållighet inom våra lärosäten, från styrelser, rektorer, fakulteter, institutioner, lärare, forskare och inte minst studenterna!

Låt oss begrunda utredningen och komma med kloka remissvar, som tänker långsiktigt, hållbart och har forskningens, utbildningens och inte minst studenternas bästa i fokus!

Tack Pam, och ditt team, för ett gediget arbete som nu levererats i form av ett betänkande. Under arbetets gång har vi nog alla insett vilket hästarbete det varit att försöka låta alla komma till tals, men ändå hålla en någorlunda rak väg framåt, så spretigt som det är kring högskolefrågor: alla har synpunkter. Jag tror att vi alla är tacksamma för att ni så tidigt inkluderade många aktörer inom högskolesfären i otaliga seminarier och dialoger. Vilken uthållighet!

Utredningen i sin helhet

Se streamat seminarium här

Vi mättar behovet av analys i valtider

Valet är över och någon form av förväntansfullt mellanläge råder. I vissa stunder önskar jag att jag var en fluga på väggen och kunde höra hur resonemangen går kring olika strategiska och taktiska drag inför kommande regeringsbildning. På samma gång är jag tacksam över att jag slipper, om ni förstår.

Före, under och efter valdagen slås jag dock av det massiva och omättliga behovet av att analysera och förstå situationen, i såväl medier, privata sammanhang och i fikarum. Hur skulle opinionsmätningarna tolkas? Vad betyder det ena eller andra partiets utspel? Hur ser mandatfördelningen ut? Vad skulle hända om det mandat tippar över?

Under de intensiva valveckorna omvandlas nyhetsflödet till stor del till en enda lång lektion i samhällskunskap. Vi får det demokratiska systemet och politiska ställningstaganden förklarade för oss och analyserade med hjälp av duktiga, frågvisa journalister och, ja just det, expertis i form av forskare från våra lärosäten. Det känns gott varje gång jag hör eller läser ”statsvetare från Göteborgs universitet” eller ”…menar forskare från Göteborgs universitet”. Det betyder att vi tar vårt samhällsansvar och tar med oss all den kunskap som finns inom våra olika forskningsområden, och serverar den till hungrig omvärld. På ett sakligt, noggrant vis och med en skarp kommunikativ förmåga kommenteras allt från vallokalsundersökningar till olika möjliga regeringskonstellationer. Detta sker naturligtvis året om och även inom andra områden än statsvetenskap. Men vår roll blir extra påtaglig under dessa intensiva veckor. Ibland undrar jag om vissa statsvetare fick lov att övernatta i studion, för att hinna i tid och kommentera även i morgonsoffan? En stor eloge till er, bra jobbat.

Att högskolepolitik inte riktigt toppade den här valrörelsen var väl väntat. Men våra företrädare såg minsann till att finnas till hands för att kommentera den. Det gör mig stolt.

Eva Wiberg

Almedalen – frågeparad, nya perspektiv och optimism

”Jag ser två anledningar till optimism när det gäller universitetens framtid. Det ena är tillgången på människor och till skillnad från naturresurser så finns tillgång på människor överallt. Det andra är att det inte heller finns någon gräns för okunskap och ovetande. Universiteten har alltså en outsinlig källa att ösa ur”

Ungefär så besvarade den norske framstående samhällsvetaren Gudmund Hernes, frågan om universitetens framtid – hotade eller viktigare än någonsin? Se webbsändning. Ett mycket inspirerande seminarium där Gudmund menade att det finns all anledning till optimism.

Almedalen är en parad av frågor som belyses ur olika perspektiv och här är några som jag valt att ägna de senaste dagarna åt:

Blir Sverige starkare som kunskapsnation genom internationalisering av högskolor och universitet?
Konsekvenser av styr – och resursutredningen – vad tror studenterna?
Öppen vetenskap- behövs det?
Universitetets roll- bilda eller utbilda?
Hälften läkare, hälften civilingenjör – är hybridutbildningar svaret på nya krav inom sjukvården?
Var går gränsen för vad vi bör forska om? Hur vet vi om vi överträtt den?

Panel från vänster: Thomas Strand, riksdagsledamot (S), Erik Bengtzboe, riksdagsledamot (M), Eva Wiberg, Jacob Adamowicz, ordförande SFS och Pam Fredman, särskild utredare.

Under det välbesökta seminariet Hur kan vi främja vetenskapens bidrag till samhällets utveckling? lyfte forskningsminister Helene Hellmark Knutsson en viktig och lite sorglig paradox. Trots att vi väl känner betydelsen av samverkan mellan akademi, forskning och politik, finns det idag en tendens att vissa politiker ser en möjlighet att vinna politiska poäng på att driva frågor där man i stor utsträckning har folket med sig trots att man inte har forskning, fakta och expertis på sin sida. Detta på grund av att man stärker bilden av sig själv som ”folkets man” som står upp mot etablissemanget. En viktig spaning men jag hoppas och tror att merparten av politiker inte väljer den vägen. Ministern betonade bland annat vikten av att arbeta med folkbildning, och där har vi lärosäten en roll att spela. De unga lär sig källkritik i skolan idag men vi har stora grupper av vuxna individer som går in i bubblor av ”jag tycker så här” oavsett vad forskning och vetenskap kommit fram till.

Det är också givande med samtalen vid frukostbordet under Almedalsveckan. På det viset får vi inspel och möjlighet att ta del av essensen och tankarna från seminarier och paneldebatter som kollegor deltagit i. Mattias Goksör, prorektor, bevistade bland annat Hur mår svensk demokrati och vem styr valrörelsen? Där diskuterades demokratin och förtroende och huruvida demokratin är hotad eller inte. SOM-institutet hade något lugnande besked att ge. Trots att vi ibland kan få uppfattningen om motsatsen så är åtminstone förtroende för olika institutioner ganska starkt och konstant över tid.

Ett tips är de live-sända seminarierna som går att se även i efterhand för de som inte har möjlighet att närvara. Bra där att seminarierna på Västsvenska arenan webbsänds via deras Facebook-sida. Det är ett viktigt led i att tillgängliggöra kunskap för fler. Här kan du se samtliga av GU:s webbsända seminarier från årets Almedalsvecka.

Nu lämnar jag Almedalen för i år. Jag vill passa på att önska er alla en härlig sommar!

Eva Wiberg

Rektors välkomsttal under GU:s kväll i Almedalen 2018.

Förslag till ny styrmodell intressant men reser en del frågor

Som jag skrev om i mitt förra inlägg är utredningen om framtidens styrning och finansiering av högskolesektorn – Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten – en av de pågående aktiviteter som kommer att ha störst framtida påverkan på landets universitet och högskolor. I torsdags, den 1 februari, inledde utredaren Pam Fredman, en turné där vi lärosäten mer ingående får ta del av och diskutera det utkast till förslag som presenterades i början av året. Först ut var Göteborg, därefter blir det möten i Stockholm (5/2), Uppsala (7/2) och Lund (13/2).

Gårdagens möte, som hölls på Chalmers, var bra och på flera sätt klargörande. Vi har ju alla haft möjlighet att läsa och fundera över det tidigare framlagda förslaget, nu fick vi som var där möjlighet att ställa frågor och diskutera kring sådant som vi uppfattat som otydligt eller ofärdigt. Från Göteborgs universitet deltog jag själv, prorektor Mattias Goksör, universitetsdirektör Anna Lindholm och de tre vicerektorerna för utbildning, samverkan och forskning, Mette Sandoff, Fredrika Lagergren och Göran Landberg.

Första gången vi fick en dragning om förslaget till ny styrmodell, var det mest fokus på den övergripande strukturen av resurstilldelningen och att de statliga basanslagen i framtiden föreslås komma som ett samlat anslag. Något som utredarna menar ska ge lärosätena bättre förutsättningar att arbeta långsiktigt, mer flexibelt och med större handlingsutrymme för profilering, mångfald och nyskapande. Samtidigt ställer detta större krav på de enskilda lärosätena att ta ansvar för autonomin och att utveckla sin strategiska förmåga.

Vid mötet igår fick vi se ett mer detaljerat förslag. Utöver det samlade anslaget som antas ge lärosätena ”större frihet under ansvar”, föreslås fyraåriga överenskommelser mellan regeringen och de enskilda lärosätena. Dessa lyfts fram som centrala för styrningen, frågan är hur de utformas så att de kan balansera statens krav på styrning och lärosätenas behov av och utrymme för långsiktigt och strategiskt arbete. Av förslaget framgår att man tänker sig en ”intermediär”, alltså någon typ av förmedlande länk som ska ha som uppgift att ta fram det underlag som ska ligga till grund för överenskommelserna mellan regeringen och lärosätena.

Som ett sätt att hålla samman styrningen av sektorn, och inte minst hålla ihop forskning och utbildning, vill utredningen också skrota nuvarande forskningsproposition och i stället införa en samlad högskoleproposition.

För min del är intermediärens roll och ansvar den del av förslaget som fortfarande till viss del är höjt i dunkel och det var också den delen som väckte mest frågor vid gårdagens genomgång. Från högskolehåll uttrycktes också en del oro över att de föreslagna överenskommelserna ska gynna de stora universiteten och på sikt leda till en utarmning av de mindre högskolornas roll.

Det vi sett av utredningsförslaget hittills väcker som sagt fortfarande en del frågor, särskilt då när det gäller lärosätenas förmåga att ta det större ansvar för medlen som ett samlat anslag kommer att kräva, men också kring hur den ”överprövning” av överenskommelser mellan regering, lärosäte och andra eventuella aktörer ska se ut.

Helt klart förutsätter de föreslagna överenskommelserna en mer fördjupad dialog mellan regeringen och lärosätena jämfört med vad som sker idag. Utredningen behöver också utveckla och förtydliga vad överenskommelserna ska innefatta och huruvida den föreslaga intermediären kan komma att påverka överenskommelserna.

Utredningen om framtidens styrning av högskolan ska vara klar i december. För att det skarpa förslaget ska bli så bra som möjligt är det nu viktigt att vi lärosäten följer vad som händer och tar alla chanser till inspel. Vi kommer alla att påverkas av resultatet.

Eva Wiberg

Intensivt möte med landets rektorer

Som jag berättade i förra blogginlägget befann jag mig den 17-18 augusti på Smådalarö gård i Haninge. Det handlade om SUHF:s årliga internat då 21 högskolerektorer samlades för att under några informella, men intensiva dagar diskutera viktiga frågor av olika slag. Dessa sammankomster är viktiga för mig då jag får möjlighet att på ett enkelt sätt stämma av olika frågor med mina rektorskollegor. Här tar jag upp några av frågorna som kom upp.

Lärosätenas styrning och ledning i förhållande till de direktiv som regeringen ger oss är en ständig fråga, och nu kom vi att diskutera den utredning av styrning och resursfördelning av högskolan som förra rektorn, Pam Fredman, nyligen påbörjat. Det är regeringen som vill få förslag på hur ett mer effektivt styrsystem skulle kunna se ut för att ge lärosätena bättre förutsättningar att utvecklas. Den 21 september kommer Pam och hennes medarbetare från universitetsledningens stab, Magnus Petersson, att hålla en hearing i Göteborg med lärosätena. Det blir intressant att följa arbetet!

En annan pågående utredning, som görs av Agneta Bladh, styrelseordförande för Vetenskapsrådet, handlar om ökad internationalisering. En första enkät är inlämnad av högskolorna och vi ställer oss alla frågan om hur nationellt strategiska ska vi vara, för att främja såväl forskning och utbildning som exportstrategier. Vi är ett litet land och har mycket att vinna på att samarbeta kring internationaliseringsfrågor mellan lärosätena.

Och redan nästa vecka ska ytterligare en utredning vara klar. Då gäller det reglerna kring forskningsetik och gränsområdet mellan klinisk forskning och hälso- och sjukvård. Utreder gör justitierådet Gudmund Toijer och frågan är svår på många sätt: var går gränsen mellan vård och forskning och hur gör vi systemet rättssäkert, främst för patienterna men även för forskare och läkare? Vilka regler ska gälla när andra aktörer, som industri eller internationella lärosäten, är involverade och hur lång bör preskriptionstiden vara? Frågorna kräver kraftfull kompetens för att hanteras på bästa sätt.

Handlingsplaner och policydokument i all ära, men när det gäller jämställdhetsintegrering är det nu dags att också kavla upp ärmarna. Det är ju Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet som fungerar som särskilt stöd i det arbetet. Efter årsskiftet går uppdraget över till den nya jämställdhetsmyndigheten, som ju även den placerats i Göteborg.

Ett uppmärksammat regeringsförslag, som jag berättade om för någon vecka sedan och säkert kommer att återkomma till många gånger, är Brett deltagande i högskoleutbildning. Förslaget innebär bland annat en ändring i högskolelagen; istället för att som nu aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan, är tanken att lärosätena också ska få ett utökat ansvar för att studenterna faktiskt fullföljer sin utbildning.

Landets rektorer är nog överens om att begreppet brett deltagande är mer adekvat än breddad rekrytering. Det motsvarar internationellt ”widening participation”. Det innebär bland annat att studenterna ska få det stöd de behöver under sin studiegång (se gärna mitt blogginlägg från 15 augusti). Mycket görs redan, både när det gäller rekrytering och exempelvis distansutbildning, för att möjliggöra högskolestudier oavsett bostadsort. Man alla är vi nog överens om att vi aldrig får tumma på kvaliteten i utbildningen och att det är studenten själv som ansvarar för sina studier. Ska vi göra ännu mer, och samtidigt behålla hög kvalitet i utbildningarna, kommer det att krävas ökade resurser.

Universitetskanslersämbetet, UKÄ, väntas snart offentliggöra sin utvärdering av högskolornas arbete för att främja en hållbar utveckling. Jag hyser stor förhoppning om att vårt lärosäte ska komma väl ut. För till de många saker som jag, som nybliven rektor, blivit imponerad över vid Göteborgs universitet, hör det stora hållbarhetsmedvetande som finns här på alla nivåer – fakulteter, institutioner och enheter. Det är något alla medarbetare kan vara riktigt stolta över.

I onsdags eftermiddag hälsades alla inresande internationella studenter välkomna hit till Göteborgs universktet. Omkring 900 studenter kom till biografen Draken på Järntorget, vilket var långt fler än väntat och lokalerna räckte knappt till. Welcome Services ansvarar för evenemanget som ger studentera värdefull information om vårt universitet, Göteborg och Sverige. Vicerektor för utbildningen, Mette Sandoff, som inledde eftermiddagen med att hålla ett välkomsttal sa till mig efteråt:

”Fantasktiskt roligt att se Draken fylld till bredden av studenter som valt att komma till GU för att studera – ett gott betyg till hela vår utbildningsverksamhet. Med ett så väl genomtänkt och engagerande välkomstprogram är det med stolthet man går upp på scen och hälsar alla studenter välkomna till GU”.

Eva Wiberg

Nya regeringsförslag väcker debatt

Välkomna tillbaka efter en förhoppningsvis avkopplande sommar! Höstens arbete börjar så smått att ta fart och själv har jag installerat mig i universitetets fina gamla huvudbyggnad i Vasaparken. Känns bra.

Under sommaren har det kommit en del nya remisser och lagförslag som berör högskolesektorn. Det förslag som väckt störst uppmärksamhet och som lett till en polariserad diskussion i media är regeringens promemoria Brett deltagande i högskoleutbildning, som kom i mitten av juli. Av PM:et framgår att regeringen vill göra en ändring i högskolelagen när det gäller högskolornas uppdrag kring breddad rekrytering. Istället för att som nu aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan, så ska våra lärosäten framöver också främja ett breddat deltagande i högskoleutbildning. Det innebär i praktiken att universitet och högskolor får ett uttalat ansvar för att ge det stöd som krävs för att de som antagits till högskolan också fullföljer sin utbildning.

Förslaget har som sagt retat upp en del och så sent som i helgen skrev den tidigare högskoleministern och Liberalernas partiledare Jan Björklund på DN Debatt att regeringens ”order” till Sveriges universitet om att högskolorna ska se till att studenterna till varje pris godkänns kommer att leda till sänkt kvalitet i den högre utbildningen. Samma slutsats drog Alexander Maurits och Tobias Hägerstrand från Lunds universitet i en debattartikel i SvD i slutet av juli. De menade att det är helt orealistiskt att tro att det inte kommer att krävas extra resurser för att bedriva ett arbete med breddat deltagande och hävdade samtidigt att regeringens hårda styrning av högskolan är skadlig. Högskoleminister Helene Hellmark Knutsson replikerade att regeringens förslag inte handlar om att sänka kraven och att högskolan och högre utbildning är något som angår hela samhället, inte bara dem som är närmast verksamma i den.

Författaren och journalisten Göran Rosenberg gjorde i sammanhanget en hörvärd radiokrönika i förra söndagens God morgon världen.

Min åsikt är att vi aldrig får göra avkall på utbildningens kvalitet, och att de förväntade lärandemål som anges i program- och kursplaner naturligtvis måste uppfyllas för att studenten ska få godkänt vid examination. Det innebär emellertid också att vi som högskolor självklart ska se till att ge det stöd som behövs, givet nuvarande tilldelningssystem.

Ett breddat deltagande i högskolan innebär dock också att studenten har ett krav på sig att prestera enligt de mål som är uppsatta i kurserna. Det kan man aldrig komma ifrån. Här skulle jag vilja påminna om det kompensatoriska uppdrag som grundskola och gymnasium har idag, dvs. att ge alla elever i den svenska skolan jämlika möjligheter till en bra skolgång, goda studieresultat och ökade förutsättningar för universitets- och högskolestudier.

Det ska bli mycket intressant att diskutera det nya lagförslaget med kolleger på GU, men också nationellt! Förslaget är tänkt att träda ikraft den 1 juli 2018

Ytterligare en utredning kom under sommaren från regeringen. Den ska föreslå åtgärder för att öka tryggheten för studerande vid sjukdom och främja effektivare studier. Jag välkomnar en sådan utredning, som skulle öka tryggheten för studenter som drabbats av ohälsa. Detta förslag bör nog också ses i samband med lagförslaget om breddat deltagande då det explicit står att utredaren ska ”föreslå åtgärder inom studiemedelssystemet i syfte att öka genomströmningen i högskolan”, samt ”föreslå väl avvägda nivåer för fribeloppet inom studiemedelssystemet för alla utbildningsnivåer”. Vad utredningen mynnar ut i får vi ta ställning till framöver.

Jag fick i slutet av förra veckan ta del av några mycket obehagliga listor från en hemsida där högerextrema åsikter uttrycktes. Listorna innehöll mängder av namn på forskare vid våra universitet och högskolor, journalister, politiker, artister och samhällsdebattörer i stort, personer som utpekades bl.a. ”som maktelitens bedragare och förrädare” som på olika sätt skulle dömas och straffas. Webbplatsen är nu visserligen nedstängd och polisanmäld men kan av förståeliga skäl ha skapat en hel del olust och rädsla Jag vill betona att detta är något som vi på GU tar på största allvar. Vår säkerhetschef Jörgen Svensson har kontakt med Säkerhetspolisen och hans råd till dem som känner oro att ta kontakt med honom eller någon av de lokala säkerhetssamordnare som finns på respektive campus.

Det var allt för nu. Min ambition är att blogga åtminstone en gång i veckan eller när det dyker upp något som bara måste kommenteras.

Eva Wiberg