Liksom flera av mina kollegor i sektorn är jag djupt oroad över de hårdare krav som nu gäller i utlänningslagen kopplat till möjligheten att få permanent uppehållstillstånd. De höjda kraven på varaktig försörjning får konsekvenser för många men för vår sektor blir det ett tydligt hinder som hotar vår möjlighet att rekrytera och behålla internationell kompetens. Migrationsverket snäva tolkning av varaktig försörjning som ”en visstidsanställning om minst 18 månader från den dag då ansökan prövas” får direkta konsekvenser för doktorander och forskare som kan behöva lämna landet.
Nu har även SUHF gått in med en skrivelse till
Justitiedepartementet, Utbildningsdepartementet, Näringsdepartementet och Finansdepartementet
och kräver ett undantag för vår sektor www.suhf.se/publikationer/skrivelser/
Man lyfter här det faktum att forskare i allmänhet har tidsbegränsade
anställningar och att man i propositionen, lagen och tillämpningen totalt har förbisett
lagändringens effekt på Sveriges doktorander och forskare. Och står i skarp
kontrast mot målsättningarna i den forskningspolitiska propositionen. Det är dessutom
mycket anmärkningsvärt att dessa lagändringar beslutades utan
övergångsbestämmelser eller att man i förarbetena inte tog upp eller beaktade
vår sektors förutsättningar i sammanhanget.
Integrationsminister Morgan Johansson framför i media att forskare
och doktorander måste uppfylla de krav som ställs på permanent uppehållstillstånd,
precis som alla andra som omfattas av reglerna. Han menar att vi som arbetsgivare
får ta ansvar och anställa på 18 månader hädanefter.
Men så ser inte verkligheten inom akademin och forskning ut.
Möjligheterna till minst 18 mån
anställning och längre anställningar är mycket begränsad, både inom och utanför
akademin. Det innebär att doktorander nu kan behöva lämna Sverige och att
värdefull kompetens går förlorad. Vi ser i vår nära omgivning att det skapar en
akut oro hos doktorander och forskare som redan är här och nu känner sig osäkra
på sina möjligheter att stanna.
På sikt är det allvarligt och riskerar att toppforskare väljer
bort Sverige. För oss inom akademin är det självklart att vi rekryterar på en
global marknad. Det gäller inte bara doktorander utan drabbar även våra
möjligheter att locka hit seniora forskare. De hårdare försörjningskraven
gäller även medföljande anhöriga och vi vet att familjesituationen är helt central
vid rekrytering. Samtidigt som det är ett faktum att det är mycket svårt att
hitta arbete för medföljande partners. Det kommer allvarligt skada våra
möjligheter att rekrytera och konkurrera om kompetens internationellt för att stå
stark som kunskapsnation. Något som samma regering i en ganska färsk
forskningspolitisk proposition har sagt sig vilja att vi gör?