Månad: december 2017

Dags för 2017 års bokslut

Året är snart till ända och det är dags att göra bokslut. För min del är det självklart stora under 2017 att jag fick förtroendet att ta över ledningen av Göteborgs universitet. GU är utan tvekan ett fantastiskt lärosäte. Det var mitt intryck innan jag började här, efter sex månader som rektor kan jag bara konstatera att det stämmer mer än väl. Här finns både hög kompetens och stora möjligheter.

Det är förstås omöjligt att på ett litet utrymme som en blogg nämna allt spännande och intressant som händer runtom på vårt universitet. Men för att ändå lyfta några saker så gillar jag verkligen det tvärvetenskapliga anslaget, som ju illustreras på ett väldigt bra sätt genom universitetets gemensamma satsning UGOT Challenges. Att arbeta över disciplingränserna, och då menar jag i ännu större utsträckning än vad som görs idag, tror jag dessutom är helt nödvändigt för vårt lärosäte. Både ur ett konkurrensperspektiv och för att vi som universitet ska kunna bidra till de hållbarhetsmål som FN satt upp för världen genom Agenda 2030.

Det för mig osökt över till universitetets eget hållbarhetsarbete som är både framgångsrikt och under ständig utveckling. Det fick vi också ett kvitto på i en granskning som presenterades av Universitetskanslerämbetet, UKÄ, tidigare i höst. Av 47 lärosäten som utvärderades, var det bara elva, alltså knappt en fjärdedel som fick godkänt och som bedömdes ha ”en väl utvecklad process för arbetet med hållbar utveckling inom utbildning”. Vi var bland de elva. En annan sorts kvitto på framgångsrikt hållbarhetsarbete är regeringens utnämning av GMV:s föreståndare Katarina Gårdfeldt till ny föreståndare för Polarforskningssekretariatet. Ett både viktigt och prestigefullt uppdrag som vi i alla fall lite kan ta åt oss äran av.

Göteborgs universitet har haft ett framgångsrikt år 2017 vad gäller forskningsfinansiering från olika håll, vilket är ett gott bevis på forskning med hög kvalitet. Vi fick under hösten ett rekordstort forskningsanslag från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, KAW, 188 miljoner kronor. Det är så mycket som en tredjedel av KAW:s totala projektanslag för 2017. Lysande! I de nationella forskningsinfrastruktursatsningarna fick vi från Vetenskapsrådet finansiering till tre enheter knutna till GU: SND, Språkbanken och Evaluation Through Follow-up. Alla tre nationellt viktiga forskningsinfrastrukturer. Och så här mot slutet av året kunde vi också bland annat glädjas över tre nya Academy Fellows till Göteborgs universitet.

Jag vill slutligen också säga något om de verksamhetsdialoger som vi i universitetsledningen deltagit i under november och december. Det har varit väldigt uppmuntrande att inse att arbetet med handlings- och verksamhetsplaner (HPVP) fått ett så stort genomslag. Det finns en tydlighet i hur planerna ska tacklas och ett stabilt sätt att arbeta på. Det var också mycket intressant att få ta del av de olika fakulteternas och institutionernas prioriteringar. Här visades det verkligen prov på både engagemang och strategiskt tänkande.

Vi pratade förstås också om höstens stora samhällshändelse #metoo. Det har varit omvälvande att uppleva hur kvinnor äntligen vågar stå upp och berätta om trakasserier och övergrepp som de blivit utsatta för. Det är självklart inget problem man löser så lätt, att komma tillrätta med detta kommer att kräva ett långsiktigt och tålmodigt förändringsarbete. Samtidigt känns det betryggande att veta att vi som organisation tar frågan på största allvar, också med tanke på att Universitets- och högskolerådet, UHR, har fått regeringens uppdrag att se över hur lärosätena arbetar med frågan.

När det gäller universitetets arbetsmiljöarbete generellt så uppfattade vi att det finns en samsyn kring det omtag vi nu gör, och som prorektor Mattias Goksör ansvarar för. Ett första steg för att stärka universitetets systematiska arbetsmiljöarbete tar vi genom att skapa en starkare koppling mellan den centrala arbetsmiljökommittén, CAMK, och de lokala arbetsmiljökommittéerna, LAMK. Systematik och uppföljning är viktigt för att alla medarbetare ska känna sig trygga och trivas.

Tack alla, medarbetare och studenter, för goda insatser och stöd under året. Jag önskar er ett gott slut på 2017 och gott nytt år!

Eva Wiberg

 

 

 

Nobelpriset är fantastiskt men var är kvinnorna?

Den senaste veckan har det varit mycket med Nobel. Då tänker nog de flesta Stockholm men faktum är att flera Nobelarrangemang har anordnats även här i Göteborg. Det startade med det populärvetenskapliga eventet Nobel Week Dialogue i lördags, och avslutades med en Nobelprisföreläsning med Richard Henderson, en av årets tre kemipristagare, här i Göteborg igår, torsdag. Det var vi och Chalmers som arrangerade föreläsningen. Det har för övrigt blivit en tradition att vi varje år tillsammans bjuder in någon av de aktuella pristagarna till en föreläsning för våra studenter och andra intresserade. Mycket uppskattat har jag förstått!

Nobelveckan startade som sagt med Nobel Week Dialogue, ett jätteevenemang i en fullsatt kongresshall på Svenska Mässan. 1 200 personer, merparten studenter, hade kommit för att höra sju före detta Nobelpristagare men även en hel del andra välrenommerade personer, exempelvis den tidigare CIA-chefen Michael Hayden och den prisade New York Times-reportern Maggie Haberman, tala om framtidens sanning. Ett angeläget ämne i tider av ifrågasättande av kunskap, falska nyheter och alternativa fakta. Tanken var inte att det skulle handla om USA:s president, men det var uppenbart att flera av dem som medverkade hade svårt att inte nämna vad som just nu händer i USA och hur det påverkar världen.

Det var både intressant och roligt att själv få ta del av de aktiviteter som brukar ingår i Nobelpristagarnas Stockholmsvecka. På lördagskvällen var det stort mingel på Nordiska museet, under söndagen var det först prisceremoni i Stockholms konserthus och därefter Nobelbankett på kvällen, allt detta toppat av en kungamiddag på slottet på måndagskvällen. Lätt utmattad men uppfylld av såväl trevliga minnen och ett antal bra nya kontakter återvände jag till Göteborg och vardagen.

Det är tveklöst så att Nobelpriset och allt det som händer runt detta har stor betydelse för bilden av Sverige i världen. Det ska vi värna och vara stolta över. För oss som lärosäten finns det också en del att fundera över nu när festerna är över och högtidstalen klingat ut. En sådan sak, och det är jag inte den första att uppmärksamma, är frånvaron av kvinnor i Nobelprissammanhang. Jag vet inte exakt hur många kvinnor som förärats Nobelpriset genom åren, men inte är de många.

Vad jag förstått sker det redan nu vissa aktiviteter för att fler kvinnor ska nomineras, bland annat har Nobelkommittéerna sedan något år bjudit in fler kvinnor till att nominera. Ett bra initiativ är också att Nobelstiftelsen i februari nästa år anordnar en konferens där det ska diskuteras vad som kan göras för att på sikt få fler kvinnor som pristagare. Men jag tror att det krävs betydligt mer än att frågan diskuteras på högsta nivå. Här måste det till ett grundläggande förändringsarbete och i det sammanhanget tror och hoppas jag att det jämställdhetsintegreringsarbete som nu pågår inom akademin ska göra skillnad för att fler kvinnor ska kunna kliva fram.

Ja, det är verkligen trist att år efter år i samband med Nobelprisets utdelande behöva bli påmind om hur svårt det är för kvinnor att nå forskarvärldens högsta positioner. Desto trevligare är den ständiga påminnelsen om att grundforskning är viktigt, eller rättare sagt avgörande för att de riktigt stora upptäckterna ska ske. Det är också nyttigt att bli påmind om vikten av långsiktighet, uthållighet men inte minst samarbete. Många av prisen är ju resultatet av individer som under flera decennier arbetat över såväl ämnes- som landsgränser. Det var uppfriskande att höra med vilken ödmjukhet flera av talarna beskrev såväl sina forskningsgenombrott som samarbetet med kollegorna.

Mindre av stuprörstänkande och mer av kvalificerat lagarbete. Det leder kanske inte automatiskt till nya Nobelpris, men det leder helt säkert till fler idéer och högre kvalitet.

Eva Wiberg

Från Nobelprisutdelningen i Stockholms konserthus
Jag och universitetsstyrelsens ordförande Cecilia Schelin Seidegård på Nobelbanketten

 

 

Samarbete med södra Afrika bra för demokratin och den akademiska friheten

Universitetsnätverk och internationella konferenser håller inte alltid vad de lovar. Det gjorde, med råge, förra veckans jubileumskonferens för universitetsnätverket SANORD, (Southern African Nordic Center), i Zimbabwe. Jag medverkade som en av huvudtalarna och det var en rätt speciell känsla att komma dit bara några dagar efter att landets 93-åriga president Robert Mugabe äntligen gått med på att avgå efter 37 år vid makten. Att Zimbabwes hela juristkår var på samma ställe som vi för att diskutera landets lagstiftning förstärkte upplevelsen av historisk milstolpe.

SANORD är ett nätverk för lärosäten i Norden och i södra Afrika och har idag totalt 46 medlemmar, varav 21 i de nordiska länderna. Fokus ligger på att ta sig an regionala och globala utmaningar inom forskning och utbildning, innovation och utveckling samt bidra till arbetet med att uppnå FN:s globala hållbarhetsmål. Göteborgs universitet har varit med sedan 2011. Nätverket, som kom till för att främja samarbeten mellan de två regionerna, firade nu sitt 10-årsjubileum.  Från Göteborgs universitet var vi tre som deltog. Det var jag, Jens Stilhoff Sörensen, forskare från institutionen för globala studier och Karolina Catoni, internationell handläggare från International Centre. Jens talade i en workshop om akademisk frihet och kunskapsöverföring mellan nord och syd. Karolina var bland annat med och arrangerade en workshop om hur det internationella samarbetet ska kunna stärkas för att utveckla SANORD ytterligare.

En utgångspunkt för mitt eget tal var hur kontakterna mellan de nordiska länderna och södra Afrika under de senaste decennierna utvecklats från att handla mest om stöd, exempelvis under apartheidperioden, till ett mer jämbördigt samarbete. Ett samarbete där vi, trots att vi har olika förutsättningar och olika utmaningar, kan lära av varandra. Det gäller sådant som universitetens roll i samhället, akademisk frihet och hållbar utveckling och inte minst då förutsättningarna för demokrati. Medan exempelvis Zimbabwe nu förhoppningsvis kommer att gå mot en demokratisk utveckling, hotas våra demokratier här uppe i norr av relativt nya företeelser som växande kunskapsförakt, desinformation och falska nyheter. Genom samarbetet med afrikanska stater där demokrati inte sällan förvandlats till diktatur, får vi själva möjlighet till en större insikt i vad som faktiskt behövs för att behålla och stärka demokratin.

Vikten av samarbete var något som även Sydafrikas forsknings- och teknologiminister Naledi Pandor betonade i sitt tal. Vi var rörande eniga om att vi visserligen ligger långt ifrån varandra, men att vi med hjälp av tekniken lätt kan nås.

Mest handlade mitt tal om hållbar utveckling, vilket ansvar vi som universitet har och vad vi kan göra tillsammans för att bidra till FN:s Agenda 2030 och de 17 globala målen. Med olika exempel försökte jag visa på hur alla målen hänger ihop men också hur vi med vår forskning, utbildning och samverkan har en avgörande betydelse för att ambitiösa mål som utrotning av hunger, ökad jämlikhet och utbildning till alla ska kunna bli verklighet till år 2030.

I den översyn som vi gör just nu av de internationella nätverk som Göteborgs universitet redan deltar i, alternativt vill komma in i, upplever jag att samarbetet inom SANORD är väl värt att utveckla. Det är en konstellation mellan två kontinenter med stora outnyttjade samarbetsmöjligheter och vi planerar därför att öka vårt engagemang inom nätverket. Det gäller såväl tematiska forskningssamarbeten som olika utbyten för studenter.

Nästa SANORD-konferens kommer att hållas i finska Jyväskylä i augusti 2018. Rubriken är ”Academic citizenship: recognition, resilience or resistance?”

Eva Wiberg