Nytt biografiskt lexikon synliggör kvinnor

Göteborgs universitet fick stort genomslag i medierna i samband med 8 mars och den internationella kvinnodagen. Den främsta anledningen var lanseringen av ett helt nytt kvinnobiografiskt lexikon. Ett fantastiskt fint uppslagsverk som lyfter och synliggör kvinnor från medeltiden och fram till våra dagar. Just nu innehåller lexikonet artiklar om 1 000 kvinnor, tanken är att det ska fyllas på allteftersom. Gemensamt för alla dessa kvinnor är att de, på olika sätt, bidragit till samhällets nytta. Gemensamt för dem är också att de inte längre lever och på det sättet är en del av vår kvinnohistoria.

Enligt initiativtagaren Lisbeth Larsson, som är professor i litteraturvetenskap, fanns tankarna på ett kvinnobiografiskt lexikon redan på 1970-talet men det är först nu som det har kunnat realiseras. Orsaken var brist på pengar, det var helt enkelt svårt att hitta finansiering för ett jämställdhetsprojekt, vilket var fokus då. Tricket var, enligt Lisbeth Larsson, att byta inriktning och istället kalla det ett infrastrukturprojekt. Det fungerade. Riksbankens Jubileumsfond finansierar projektet som pågått under två år.

Det roliga med kvinnobiografin är också att det är resultatet av många människors arbete och då inte bara här på GU där projektetet letts av Maria Sjöberg, professor i historia. Det är närmare 400 ämnesspecialister från olika lärosäten och kulturinstitutioner runtom i Sverige som bidragit med texter. Det kallar jag gott samarbete. Tack alla ni som gjort detta möjligt!

Ni som inte redan varit inne och tittat på det nya lexikonet. Gör det. Och ni som har tips på andra kvinnor som borde ingå, hör av er till redaktionen.

Att Göteborgs universitet på detta sätt bidrar till att lyfta kvinnors roll i historien, känns både bra och passande i en tid när vi intensifierar arbetet med jämställdhet. Det gäller här hos oss på GU men gäller hela universitetssektorn. Vi har alla ett tydligt uppdrag från regeringen att öka jämställdheten inom akademin. Det gör vi bland annat genom det genomgripande arbetet med jämställdhetsintegrering som pågår just nu.

Utöver lanseringen av det kvinnobiografiska lexikonet, hade universitetet flera andra intressanta aktiviteter på kvinnodagen, bl.a. genomfördes en paneldiskussion som reflekterade kring hur genusfrågorna ser ut på dagens politiska agenda.

Eva Wiberg

Nu får universitetet tydligare karriärvägar

Igår, 22 februari, beslutade vår styrelse att revidera universitetets anställningsordning. Det är ett beslut som förhoppningsvis ska leda till tydligare anställningar och karriärvägar. Bakgrunden är ny lagstiftning som vi inom akademin måste tillämpa från 1 april 2018 och som kan bli början till en fast anställning på universitet och högskolor.

Vad som händer konkret är att det införs en möjlighet att högst fem år efter doktorsexamen bli anställd som biträdande lektor, och att efter fyra till sex år ha rätt att bli prövad för en anställning som lektor. En karriärtjänst som kan leda till en professur.

En annan fråga är hur det ser ut när man är i slutet av sin karriär som professor. Jag tycker det är angeläget att vi på Göteborgs universitet tar vara på den kompetens och erfarenhet som våra professorer har även efter 67 års ålder. Samtidigt är det viktigt att det finns en tydlighet i hur villkoren ser ut. Idag kan det se olika ut mellan olika lärosäten. Att styrelsen i beslutet om en reviderad anställningsordning även tog bort även tjänstebenämningen senior professor, eftersom denna saknar stöd i Högskolelagen, tror jag kommer att bidra till ökad tydlighet kring vad som gäller.

Men alla är inte nöjda. Jag fick häromdagen ett brev från en grupp medarbetare som idag är verksamma som seniora professorer vid Göteborgs universitet. De upplever att de är utsatta för åldersdiskriminering och protesterar mot styrelsens beslut.

Att tjänstebenämningen senior professor försvinner har ingen koppling till möjligheten för pensionerade professorer att även i framtiden vara verksamma vid Göteborgs universitet, med eller utan anställning. Det är också viktigt att poängtera att samtliga professorer, efter uppnådd pensionsålder, dessutom alltid har rätt att använda sig av titeln professor emeritus/emerita.

Jag kommer inom kort att revidera reglerna för pensionerade professorers fortsatta verksamhet vid Göteborgs universitet. För professorer emeriti med anställning införs enligt de nya reglerna tjänstebenämningen senior forskare. En anställning som senior forskare kommer på samma sätt som nuvarande senior professor att gälla för ett år i taget och det kommer inte att finnas någon övre tidsgräns för hur länge en enskild professor kan vara aktuell för en anställning som senior forskare.

Det känns bra vi att vi nu får en tjänstestruktur som innebär ökade möjligheter till fasta anställningar och tydligare karriärvägar och villkor genom hela det akademiska arbetslivet, från början till slut. När allt kommer omkring handlar det om att vi som arbetsgivare ska kunna ta hand om universitetets viktigaste tillgång – vår kompetens.

Eva Wiberg

 

Dödsdömda Ahmadreza Djalali måste friges

Det är med oro och bestörtning som jag har följt utvecklingen i fallet Ahmadreza Djalali. Han är forskare i katastrofmedicin, är knuten bland annat till Karolinska institutet och bor sedan flera år i Sverige med sin familj. Ahmadreza Djalali har permanent uppehållstillstånd i Sverige men har sitt ursprung i Iran. Det var i samband med en föreläsningsresa dit under april 2016 som han fängslades. I oktober 2017 dömdes han till döden, på oklara grunder anklagad för spioneri av de iranska myndigheterna. Fallet har uppmärksammats av såväl svenska Amnesty som Scholars at Risk.

I likhet med bland andra Karolinska institutet, Uppsala universitet och SUHF står vi på Göteborgs universitet upp för den akademiska friheten och fördömer Irans behandling av en kollega. Vi kräver att domen upphävs och att han omedelbart friges. Vi vill också visa vårt stöd till Ahmadreza Djalalis familj och fördömer i alla sammanhang tillämpningen av dödsstraff, oavsett var i världen det sker.

Eva Wiberg

 

 

Förslag till ny styrmodell intressant men reser en del frågor

Som jag skrev om i mitt förra inlägg är utredningen om framtidens styrning och finansiering av högskolesektorn – Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten – en av de pågående aktiviteter som kommer att ha störst framtida påverkan på landets universitet och högskolor. I torsdags, den 1 februari, inledde utredaren Pam Fredman, en turné där vi lärosäten mer ingående får ta del av och diskutera det utkast till förslag som presenterades i början av året. Först ut var Göteborg, därefter blir det möten i Stockholm (5/2), Uppsala (7/2) och Lund (13/2).

Gårdagens möte, som hölls på Chalmers, var bra och på flera sätt klargörande. Vi har ju alla haft möjlighet att läsa och fundera över det tidigare framlagda förslaget, nu fick vi som var där möjlighet att ställa frågor och diskutera kring sådant som vi uppfattat som otydligt eller ofärdigt. Från Göteborgs universitet deltog jag själv, prorektor Mattias Goksör, universitetsdirektör Anna Lindholm och de tre vicerektorerna för utbildning, samverkan och forskning, Mette Sandoff, Fredrika Lagergren och Göran Landberg.

Första gången vi fick en dragning om förslaget till ny styrmodell, var det mest fokus på den övergripande strukturen av resurstilldelningen och att de statliga basanslagen i framtiden föreslås komma som ett samlat anslag. Något som utredarna menar ska ge lärosätena bättre förutsättningar att arbeta långsiktigt, mer flexibelt och med större handlingsutrymme för profilering, mångfald och nyskapande. Samtidigt ställer detta större krav på de enskilda lärosätena att ta ansvar för autonomin och att utveckla sin strategiska förmåga.

Vid mötet igår fick vi se ett mer detaljerat förslag. Utöver det samlade anslaget som antas ge lärosätena ”större frihet under ansvar”, föreslås fyraåriga överenskommelser mellan regeringen och de enskilda lärosätena. Dessa lyfts fram som centrala för styrningen, frågan är hur de utformas så att de kan balansera statens krav på styrning och lärosätenas behov av och utrymme för långsiktigt och strategiskt arbete. Av förslaget framgår att man tänker sig en ”intermediär”, alltså någon typ av förmedlande länk som ska ha som uppgift att ta fram det underlag som ska ligga till grund för överenskommelserna mellan regeringen och lärosätena.

Som ett sätt att hålla samman styrningen av sektorn, och inte minst hålla ihop forskning och utbildning, vill utredningen också skrota nuvarande forskningsproposition och i stället införa en samlad högskoleproposition.

För min del är intermediärens roll och ansvar den del av förslaget som fortfarande till viss del är höjt i dunkel och det var också den delen som väckte mest frågor vid gårdagens genomgång. Från högskolehåll uttrycktes också en del oro över att de föreslagna överenskommelserna ska gynna de stora universiteten och på sikt leda till en utarmning av de mindre högskolornas roll.

Det vi sett av utredningsförslaget hittills väcker som sagt fortfarande en del frågor, särskilt då när det gäller lärosätenas förmåga att ta det större ansvar för medlen som ett samlat anslag kommer att kräva, men också kring hur den ”överprövning” av överenskommelser mellan regering, lärosäte och andra eventuella aktörer ska se ut.

Helt klart förutsätter de föreslagna överenskommelserna en mer fördjupad dialog mellan regeringen och lärosätena jämfört med vad som sker idag. Utredningen behöver också utveckla och förtydliga vad överenskommelserna ska innefatta och huruvida den föreslaga intermediären kan komma att påverka överenskommelserna.

Utredningen om framtidens styrning av högskolan ska vara klar i december. För att det skarpa förslaget ska bli så bra som möjligt är det nu viktigt att vi lärosäten följer vad som händer och tar alla chanser till inspel. Vi kommer alla att påverkas av resultatet.

Eva Wiberg

 

2018 viktigt år för styrningen av framtidens högskola

Helgerna är över och det nya arbetsåret är i full gång. Hoppas ni alla tagit chansen till återhämtning och känner er hyggligt vederkvickta såhär vid terminsstart.

Det kommer att bli ett spännande år. En av de viktigaste aktiviteterna som pågår just nu är utredningen om framtidens styrning och finansiering av universitet och högskolor – Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten. Som alla vet är det universitetets förra rektor Pam Fredman som är regeringens särskilda utredare och hon har till i början av december på sig att ta fram ett förslag.

Redan under slutet av förra året fick vi viss underhandsinformation om hur utredningsarbetet fortlöpte och i förra veckan gjorde Pam och hennes medarbetare en dragning kring ett första utkast till ny styrnings- och resurstilldelningsmodell. Förslaget presenterades i samband med ett av de dialogseminarier som SUHF brukar anordna kring olika aktuella frågor.

Den riktigt stora förändringen som föreslås är att de statliga basresurserna i framtiden ska komma som ett samlat anslag. Genomförs detta innebär det ett slut på dagens situation där pengarna betalas ut i två olika rör – ett för forskning och ett för utbildning – för att istället komma samlat i en och samma påse. Det, i vissa stycken revolutionerande förslaget, skulle innebära en hel del fördelar men det finns också en del frågetecken kring hur det ska gå till i praktiken.

De största vinsterna jag ser med ett samlat anslag är möjligheten till ökad långsiktighet och flexibilitet för vår verksamhet. Det skulle helt enkelt ge oss ett utökat handlingsutrymme när det gäller att utveckla och stärka våra respektive lärosäten. Samtidigt kommer det att ställa ökade krav på högskolesektorn som helhet. Utöver ett större gemensamt ansvarstagande för användningen av resurser behöver vi också både stärka vår förmåga att arbeta strategiskt och bli bättre på att samverka både internt och extern. Till syvende och sist handlar det om att vi måste ta ett större gemensamt ansvar för vår autonomi, detta samtidigt som vi på ett mer fördjupat sätt diskuterar universitetens roll i samhället.

Vi har nu chansen att komma med inspel och påverka förslaget. Och det ska vi självklart göra. En första chans får vi redan 1 februari då utredningen anordnar ett av flera gruppvisa lärosätesmöten som ska diskutera förslaget. En av de frågor jag själv funderar över är exempelvis hur de fyraåriga uppdragsavtal med olika parter som föreslås ska se ut i praktiken. Men det finns mycket annat som också behöver ventileras och det ser jag verkligen fram emot.

Avslutningsvis vill jag passa på att gratulera Malmö universitet som invigdes av högskoleminister Helene Hellmark Knutsson tidigare i veckan. Lycka till!

Eva Wiberg

 

 

 

 

 

 

Dags för 2017 års bokslut

Året är snart till ända och det är dags att göra bokslut. För min del är det självklart stora under 2017 att jag fick förtroendet att ta över ledningen av Göteborgs universitet. GU är utan tvekan ett fantastiskt lärosäte. Det var mitt intryck innan jag började här, efter sex månader som rektor kan jag bara konstatera att det stämmer mer än väl. Här finns både hög kompetens och stora möjligheter.

Det är förstås omöjligt att på ett litet utrymme som en blogg nämna allt spännande och intressant som händer runtom på vårt universitet. Men för att ändå lyfta några saker så gillar jag verkligen det tvärvetenskapliga anslaget, som ju illustreras på ett väldigt bra sätt genom universitetets gemensamma satsning UGOT Challenges. Att arbeta över disciplingränserna, och då menar jag i ännu större utsträckning än vad som görs idag, tror jag dessutom är helt nödvändigt för vårt lärosäte. Både ur ett konkurrensperspektiv och för att vi som universitet ska kunna bidra till de hållbarhetsmål som FN satt upp för världen genom Agenda 2030.

Det för mig osökt över till universitetets eget hållbarhetsarbete som är både framgångsrikt och under ständig utveckling. Det fick vi också ett kvitto på i en granskning som presenterades av Universitetskanslerämbetet, UKÄ, tidigare i höst. Av 47 lärosäten som utvärderades, var det bara elva, alltså knappt en fjärdedel som fick godkänt och som bedömdes ha ”en väl utvecklad process för arbetet med hållbar utveckling inom utbildning”. Vi var bland de elva. En annan sorts kvitto på framgångsrikt hållbarhetsarbete är regeringens utnämning av GMV:s föreståndare Katarina Gårdfeldt till ny föreståndare för Polarforskningssekretariatet. Ett både viktigt och prestigefullt uppdrag som vi i alla fall lite kan ta åt oss äran av.

Göteborgs universitet har haft ett framgångsrikt år 2017 vad gäller forskningsfinansiering från olika håll, vilket är ett gott bevis på forskning med hög kvalitet. Vi fick under hösten ett rekordstort forskningsanslag från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, KAW, 188 miljoner kronor. Det är så mycket som en tredjedel av KAW:s totala projektanslag för 2017. Lysande! I de nationella forskningsinfrastruktursatsningarna fick vi från Vetenskapsrådet finansiering till tre enheter knutna till GU: SND, Språkbanken och Evaluation Through Follow-up. Alla tre nationellt viktiga forskningsinfrastrukturer. Och så här mot slutet av året kunde vi också bland annat glädjas över tre nya Academy Fellows till Göteborgs universitet.

Jag vill slutligen också säga något om de verksamhetsdialoger som vi i universitetsledningen deltagit i under november och december. Det har varit väldigt uppmuntrande att inse att arbetet med handlings- och verksamhetsplaner (HPVP) fått ett så stort genomslag. Det finns en tydlighet i hur planerna ska tacklas och ett stabilt sätt att arbeta på. Det var också mycket intressant att få ta del av de olika fakulteternas och institutionernas prioriteringar. Här visades det verkligen prov på både engagemang och strategiskt tänkande.

Vi pratade förstås också om höstens stora samhällshändelse #metoo. Det har varit omvälvande att uppleva hur kvinnor äntligen vågar stå upp och berätta om trakasserier och övergrepp som de blivit utsatta för. Det är självklart inget problem man löser så lätt, att komma tillrätta med detta kommer att kräva ett långsiktigt och tålmodigt förändringsarbete. Samtidigt känns det betryggande att veta att vi som organisation tar frågan på största allvar, också med tanke på att Universitets- och högskolerådet, UHR, har fått regeringens uppdrag att se över hur lärosätena arbetar med frågan.

När det gäller universitetets arbetsmiljöarbete generellt så uppfattade vi att det finns en samsyn kring det omtag vi nu gör, och som prorektor Mattias Goksör ansvarar för. Ett första steg för att stärka universitetets systematiska arbetsmiljöarbete tar vi genom att skapa en starkare koppling mellan den centrala arbetsmiljökommittén, CAMK, och de lokala arbetsmiljökommittéerna, LAMK. Systematik och uppföljning är viktigt för att alla medarbetare ska känna sig trygga och trivas.

Tack alla, medarbetare och studenter, för goda insatser och stöd under året. Jag önskar er ett gott slut på 2017 och gott nytt år!

Eva Wiberg

 

 

 

Nobelpriset är fantastiskt men var är kvinnorna?

Den senaste veckan har det varit mycket med Nobel. Då tänker nog de flesta Stockholm men faktum är att flera Nobelarrangemang har anordnats även här i Göteborg. Det startade med det populärvetenskapliga eventet Nobel Week Dialogue i lördags, och avslutades med en Nobelprisföreläsning med Richard Henderson, en av årets tre kemipristagare, här i Göteborg igår, torsdag. Det var vi och Chalmers som arrangerade föreläsningen. Det har för övrigt blivit en tradition att vi varje år tillsammans bjuder in någon av de aktuella pristagarna till en föreläsning för våra studenter och andra intresserade. Mycket uppskattat har jag förstått!

Nobelveckan startade som sagt med Nobel Week Dialogue, ett jätteevenemang i en fullsatt kongresshall på Svenska Mässan. 1 200 personer, merparten studenter, hade kommit för att höra sju före detta Nobelpristagare men även en hel del andra välrenommerade personer, exempelvis den tidigare CIA-chefen Michael Hayden och den prisade New York Times-reportern Maggie Haberman, tala om framtidens sanning. Ett angeläget ämne i tider av ifrågasättande av kunskap, falska nyheter och alternativa fakta. Tanken var inte att det skulle handla om USA:s president, men det var uppenbart att flera av dem som medverkade hade svårt att inte nämna vad som just nu händer i USA och hur det påverkar världen.

Det var både intressant och roligt att själv få ta del av de aktiviteter som brukar ingår i Nobelpristagarnas Stockholmsvecka. På lördagskvällen var det stort mingel på Nordiska museet, under söndagen var det först prisceremoni i Stockholms konserthus och därefter Nobelbankett på kvällen, allt detta toppat av en kungamiddag på slottet på måndagskvällen. Lätt utmattad men uppfylld av såväl trevliga minnen och ett antal bra nya kontakter återvände jag till Göteborg och vardagen.

Det är tveklöst så att Nobelpriset och allt det som händer runt detta har stor betydelse för bilden av Sverige i världen. Det ska vi värna och vara stolta över. För oss som lärosäten finns det också en del att fundera över nu när festerna är över och högtidstalen klingat ut. En sådan sak, och det är jag inte den första att uppmärksamma, är frånvaron av kvinnor i Nobelprissammanhang. Jag vet inte exakt hur många kvinnor som förärats Nobelpriset genom åren, men inte är de många.

Vad jag förstått sker det redan nu vissa aktiviteter för att fler kvinnor ska nomineras, bland annat har Nobelkommittéerna sedan något år bjudit in fler kvinnor till att nominera. Ett bra initiativ är också att Nobelstiftelsen i februari nästa år anordnar en konferens där det ska diskuteras vad som kan göras för att på sikt få fler kvinnor som pristagare. Men jag tror att det krävs betydligt mer än att frågan diskuteras på högsta nivå. Här måste det till ett grundläggande förändringsarbete och i det sammanhanget tror och hoppas jag att det jämställdhetsintegreringsarbete som nu pågår inom akademin ska göra skillnad för att fler kvinnor ska kunna kliva fram.

Ja, det är verkligen trist att år efter år i samband med Nobelprisets utdelande behöva bli påmind om hur svårt det är för kvinnor att nå forskarvärldens högsta positioner. Desto trevligare är den ständiga påminnelsen om att grundforskning är viktigt, eller rättare sagt avgörande för att de riktigt stora upptäckterna ska ske. Det är också nyttigt att bli påmind om vikten av långsiktighet, uthållighet men inte minst samarbete. Många av prisen är ju resultatet av individer som under flera decennier arbetat över såväl ämnes- som landsgränser. Det var uppfriskande att höra med vilken ödmjukhet flera av talarna beskrev såväl sina forskningsgenombrott som samarbetet med kollegorna.

Mindre av stuprörstänkande och mer av kvalificerat lagarbete. Det leder kanske inte automatiskt till nya Nobelpris, men det leder helt säkert till fler idéer och högre kvalitet.

Eva Wiberg

Från Nobelprisutdelningen i Stockholms konserthus
Jag och universitetsstyrelsens ordförande Cecilia Schelin Seidegård på Nobelbanketten

 

 

Samarbete med södra Afrika bra för demokratin och den akademiska friheten

Universitetsnätverk och internationella konferenser håller inte alltid vad de lovar. Det gjorde, med råge, förra veckans jubileumskonferens för universitetsnätverket SANORD, (Southern African Nordic Center), i Zimbabwe. Jag medverkade som en av huvudtalarna och det var en rätt speciell känsla att komma dit bara några dagar efter att landets 93-åriga president Robert Mugabe äntligen gått med på att avgå efter 37 år vid makten. Att Zimbabwes hela juristkår var på samma ställe som vi för att diskutera landets lagstiftning förstärkte upplevelsen av historisk milstolpe.

SANORD är ett nätverk för lärosäten i Norden och i södra Afrika och har idag totalt 46 medlemmar, varav 21 i de nordiska länderna. Fokus ligger på att ta sig an regionala och globala utmaningar inom forskning och utbildning, innovation och utveckling samt bidra till arbetet med att uppnå FN:s globala hållbarhetsmål. Göteborgs universitet har varit med sedan 2011. Nätverket, som kom till för att främja samarbeten mellan de två regionerna, firade nu sitt 10-årsjubileum.  Från Göteborgs universitet var vi tre som deltog. Det var jag, Jens Stilhoff Sörensen, forskare från institutionen för globala studier och Karolina Catoni, internationell handläggare från International Centre. Jens talade i en workshop om akademisk frihet och kunskapsöverföring mellan nord och syd. Karolina var bland annat med och arrangerade en workshop om hur det internationella samarbetet ska kunna stärkas för att utveckla SANORD ytterligare.

En utgångspunkt för mitt eget tal var hur kontakterna mellan de nordiska länderna och södra Afrika under de senaste decennierna utvecklats från att handla mest om stöd, exempelvis under apartheidperioden, till ett mer jämbördigt samarbete. Ett samarbete där vi, trots att vi har olika förutsättningar och olika utmaningar, kan lära av varandra. Det gäller sådant som universitetens roll i samhället, akademisk frihet och hållbar utveckling och inte minst då förutsättningarna för demokrati. Medan exempelvis Zimbabwe nu förhoppningsvis kommer att gå mot en demokratisk utveckling, hotas våra demokratier här uppe i norr av relativt nya företeelser som växande kunskapsförakt, desinformation och falska nyheter. Genom samarbetet med afrikanska stater där demokrati inte sällan förvandlats till diktatur, får vi själva möjlighet till en större insikt i vad som faktiskt behövs för att behålla och stärka demokratin.

Vikten av samarbete var något som även Sydafrikas forsknings- och teknologiminister Naledi Pandor betonade i sitt tal. Vi var rörande eniga om att vi visserligen ligger långt ifrån varandra, men att vi med hjälp av tekniken lätt kan nås.

Mest handlade mitt tal om hållbar utveckling, vilket ansvar vi som universitet har och vad vi kan göra tillsammans för att bidra till FN:s Agenda 2030 och de 17 globala målen. Med olika exempel försökte jag visa på hur alla målen hänger ihop men också hur vi med vår forskning, utbildning och samverkan har en avgörande betydelse för att ambitiösa mål som utrotning av hunger, ökad jämlikhet och utbildning till alla ska kunna bli verklighet till år 2030.

I den översyn som vi gör just nu av de internationella nätverk som Göteborgs universitet redan deltar i, alternativt vill komma in i, upplever jag att samarbetet inom SANORD är väl värt att utveckla. Det är en konstellation mellan två kontinenter med stora outnyttjade samarbetsmöjligheter och vi planerar därför att öka vårt engagemang inom nätverket. Det gäller såväl tematiska forskningssamarbeten som olika utbyten för studenter.

Nästa SANORD-konferens kommer att hållas i finska Jyväskylä i augusti 2018. Rubriken är ”Academic citizenship: recognition, resilience or resistance?”

Eva Wiberg

Strategier för kompetensförsörjning behövs genom hela arbetslivet

I veckan som gick handlade det mesta för min del om arbetsgivarfrågor. Först var det SUHF:s arbetsgivardagar, sedan Arbetsgivarverkets årsmöte.

Vi lever i en tid med mycket fokus på karriärfrågor inom akademin, såväl i början som i slutet av en universitetsanställds arbetsliv. Det handlar både om doktoranders villkor, en karriär efter disputationen och om möjligheterna vid slutet av en karriär som professor.

Ny lagstiftning som vi måste tillämpa från 1 april 2018 kan bli början till en fast anställning på universitet och högskolor. Då införs nämligen möjligheten att högst fem år efter doktorsexamen bli anställd som biträdande lektor, och efter fyra till sex år ha rätt att bli prövad för en anställning som lektor. En karriärtjänst som kan leda till en professur. Tanken är att man ska ställa höga krav på rekryteringen, och att såväl pedagogisk som vetenskaplig skicklighet prövas. För GU:s del kommer vi att införa denna tjänstestruktur från 1 april 2018, vilket innebär att anställningsordningen ska revideras.

En annan fråga är hur det ser ut när man är i slutet av sin karriär som professor. Vid SUHF:s arbetsgivardag i Stockholm vittnade några rektorer om de förutsättningar som gäller vid deras respektive lärosäten för professorer som verkar som emeriti eller seniorprofessorer. Det ser alltså olika ut vid olika lärosäten.

Jag tycker det är väsentligt att vi på Göteborgs universitet tar vara på den erfarenhet som våra professorer har även efter 67 års ålder, men det är också viktigt att det finns en tydlighet i hur villkoren ser ut. I dag ser det olika ut inom vårt universitet. Planen är att vi nu ska se över hur vi använder oss av dessa båda kategorier.

Till syvende och sist handlar diskussionen om karriärvägar om att vi som arbetsgivare är så strategiska som möjligt när det gäller att rekrytera och ta hand om de bästa förmågorna genom hela arbetslivet, från början till slut.

Eva Wiberg

#Metoo-kampanjen en injektion för jämställdhetsarbetet

Att för första gången medverka i universitetets doktorspromotion gav mig en alldeles speciell känsla! Det var mäktigt att tillsammans med alla festklädda och förväntansfulla människor tåga in på tre led, samtidigt, och sedan fylla upp hela den stora scenen på Svenska Mässan.

Jag vet hur mycket arbete som lagts ner på att allt ska se så naturligt och fulländat ut under promotionsakten som det ju gjorde. Jag vet också hur mycket arbete alla doktorer har lagt ner, och vad det kan ha krävt i form av stöd från familj och vänner. Men nu är de framme vid målet och jag hoppas att de njöt i fulla drag, både av vad de uppnått och den högtidliga tillställningen.

Och själva festmiddagen var verkligen en ren njutning. Med hjälp av våra fantastiska musikalstudenter och duktiga medarbetare blev det en oförglömlig kväll. Tack!

SUHF:s årskonferens en viktig mötesplats
I veckan som gick höll SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund) sin årskonferens och förbundsförsamling. Nyss hemkommen därifrån konstaterar jag hur viktigt det är att regelbundet träffas med sina kolleger för att diskutera de viktiga frågor vi brottas med i sektorn. Tema för årskonferensen var internationalisering, en fråga som alla vet ligger mig varmt om hjärtat.

Förbundsförsamlingens agenda var späckad. Lärosätenas självständighet, lärarutbildningen, infrastrukturfrågor och open access var några av de ämnen som diskuterades. Vi pratade också en del om vilka frågor vi vill ta upp och diskutera lite djupare med ministern när hon besöker vårt årliga rektorsmöte i Steningevik i januari.

#Metoo – en vitamininjektion
Sist men absolut inte minst måste jag få säga några ord om #metoo-kampanjen. Jag tycker det är mycket bra att det nu äntligen blir en bred diskussion om det som alla kvinnor alltid vetat. Nämligen att det inte bara sker olika typer av uppenbara sexuella trakasserier, utan också att det finns en strukturell ojämställdhet som kan ta sig många olika uttryck, det kan exempelvis handla om de härskartekniker där manliga kolleger osynliggör sina kvinnliga kolleger. En teknik som i och för sig även kan användas av kvinnor.

Det som är bra är att det nu finns en levande debatt som förhoppningsvis medvetandegör oss alla om sådant som tidigare legat under ytan. Inom akademin är vi inte annorlunda än på andra ställen. Vi behöver också våga ta debatten och vi har nu ett ypperligt tillfälle att ytterligare gå till botten med jämställdhetsfrågorna. Vår högskoleminister Helene Hellmark Knutsson har öppnat för detta genom det möte hon hade i veckan med expertgruppen för jämställdhet i högskolan. Syftet var att diskutera frågan om sexuella trakasserier på högskolan men det handlade också om breddad rekrytering och brett deltagande utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Det är något som vi även inom GU behöver göra.

Eva Wiberg