Akademin kan öppna dörrar för diplomatin

I förra veckan deltog jag i en konferens i Siena om hur akademi och diplomati kan samverka i internationella kriser. Konferensen anordnades av European Association of International Studies (AESI). Budskapet var tydligt till såväl studenter som forskare och allmänhet om hur akademin, i bemärkelsen universitet med sin forskning och utbildning, sina studenters engagemang kan bidra i strävan efter fred, mänskliga rättigheter, jämställdhet och hållbarhet i en alltmer föränderlig värld.

Piazza del Campo Siena

AESI samlar till seminarier och konferenser för att ge möjlighet till diskussioner mellan universitetsvärlden och diplomatin. Universitetsvärlden kan anses stå för någon sorts objektivitet och garant för att forskningsrön är opartiska oavsett vilken fråga som belyses, och diplomatin, som syftar till dialog och överenskommelser mellan stater och regeringar.

Vid konferensen diskuterade vi bland annat hur EU trots alla problem kan vara en fredfull aktör och måste vara det, oavsett vad som händer. Situationen i Medelhavet och mellanöstern berördes. Vi talade om hur universiteten kan vara en aktör som kan hjälpa diplomatin att nå fram där det ser politiskt svårt ut.

I mitt anförande passade jag på att lyfta några av vårt universitets framstående bidrag på området, bland annat V-Dem institute, QoG Institute och Centre for Collective Action Research (CeCar) som har beröring med demokratifrågor och korruption.

Min övertygelse är att akademin har en unik möjlighet att nå fram och hitta vägar där diplomatin kanske inte alltid lyckas. Det kan vara enklare för oss att komma fram genom samarbeten inom forskning och utbildning, vilket är en förutsättning för att implementera diplomatiska lösningar. Vår roll är självklart att bistå med kunskap och fakta. Men akademin kan vara en dörröppnare och skapa förutsättningar för diplomatin.

Eva Wiberg

Eva Wiberg och Prof. Massimo Maria Caneva, President AESI

Faktaresistens och internationalisering heta frågor hos SUHF

En rektorsfrukost med SUHF i Almedalen kan se ut på följande sätt: macka, kaffe, juice och sen snabbt in i diskussionerna kring bl a forskningsutvärderingar med Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström och Anders Söderholm, ny UKÄ-chef om några veckor.

Det finns förstås ett gemensamt intresse av att föra en dialog med lärosätena när det gäller de forskningsutvärderingar som ska hanteras av UKÄ i framtiden. Ett antal lärosäten har redan genomfört eller är på gång att genomföra utvärderingar och kan dela med sig av information till andra. En fråga som lyftes var om det ska finnas en gemensam metod för utvärdering eller inte. Lärosätena lär få i uppdrag att själva genomföra utvärderingarna, men det finns ganska mycket som talar för att övergripande principer kommer att tas fram.

Samtidigt är det nog bäst att överlåta åt lärosätena att avgöra vilka metoder som lämpar sig bäst för dem, då det inte går att tillämpa samma metoder på stora universitet som på mindre högskolor.

På eftermiddagen körde SUHF tre seminarier i rad med fokus på de mest brännande frågorna i Högskolesverige. Den första berörde faktaresistens och populism, ett återkommande tema under Almedalsveckan. Forskare, rektorer, media och politiker diskuterade vem som har ansvar för vad när det gäller det framväxande desinformationssamhället. Det är i det sammanhanget befriande att veta att det bland alla dessa kategorier finns sansade personer som ser problematiken och tar diskussionen på ett seriöst sätt utan att skylla ifrån sig – och med glimten i ögat!

Det andra seminariet handlade om internationalisering och den utredning regeringen tillsatt för att få fram en internationaliseringsstrategi. Jag hade förmånen att få ge avslutande reflektioner och medskick till utbildningsdepartementet, representerat av statssekreterare Karin Röding.

Som jag ser det är vi är ett litet land som har allt att vinna på att gemensamt lyfta fram Sverige som utbildnings- och forskningsdestination. Internationalisering är också mångfald och inkludering av olika grupper i samhället, inte minst hur vi tar hand om akademiker som hotas i sina hemländer, något som mitt nya rektorsråd Helena Lindholm poängterade. Ska vi ha en nationell strategi behöver man nog också fundera på hur långtgående och hur detaljerad en sådan strategi ska vara.

Det sista SUHF-seminariet handlade om den så kallade Megautredningen som ”ska lösa allt”, eller rättare sagt den som handlar om ”styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten”. Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, inledde och gav tydligt besked om att regeringen ser problem med ett samlat anslag, vilket fick panelen bestående av två av mina företrädare, Pam Fredman och Gunnar Svedberg, samt andra rektorer, politiker och studenter att diskutera förutsättningarna för utredningen i stort. Det var mycket välkommet att få en dialog kring arbetet såhär i upptakten av utredningen.

Sammantaget en givande högskoleeftermiddag!

Eva Wiberg